I den norske författaren, och 2012 års Brageprisvinnare, Lars Amund Vaages andra diktsamling Utanför institutionen symboliserar institutionen det rationella, det sociala, en knivskarp gräns mellan hur livet bör vara och hur det faktiskt är. "De tokiga" som befolkar delar av hans diktvärld finns rent konkret både innanför och utanför institutionen. De är inte bara berövade samhälleligt värde utan också röst och ord, men de bär ändå mäskligheten och humanismen högre än oss andra tycks det. Men "de tokiga" kan naturligtvis också tolkas mer abstrakt som en gräns mellan förnuft och känsla, yta och barnslighet, destruktivitet och kreativitet. I detta gränsland utanför, men ändå nära, institutionen berättas om musiken och ordets kraft, om faderssaknad, om resans kraft. De små detaljerna, ofta precist metaforiska, blandas med de större existentiella linjerna. Det är skrivet med skärpa, utan censur, för oss alla. Samtidigt är dikterna ett vittnesmål av galenskapen när den är ohygglig och onåbar. Här hittar Vaage modet och språket för att senare kunna skriva Sjunga. Dikterna är översatta till svenska av Stewe Claeson.