Innanför ytterdörren till det James Lloyd Wright-inspirerade huset som Erics far lät bygga, står Erics guldbagge på golvet som ett skohorn. Det representerar väl en säregen och personlig konstnärs förhållande till etablissemanget. Eric M. Nilsson har gjort film i 40 år, en doldis för vissa, men med en säker status bland filmkonnässörerna där han inte sällan jämförs med en filmare som Chris Marker. Han häcklar förljugenhet av alla slag, intresserar sig för kommunikation, och hur människor förhåller sig till varandra. Och han gör det ofta med en blandning av allvar och en stor portion humor.

​

Vi tittar på Erics film om arborister. Jag frågar vem han gjort filmen för och han tittar konstigt på mig. ”Arboristerna, så klart. För att glädja dem!” svarar han. Vi äter sill och potatis, dricker porter. Och så passar jag på att intervjua denna underhållande och skarpsynta människa – en floskeldödande legoknekt.